The universe is made of stories, not atoms.
The speed of darkness, 1971
Människan är ett berättande djur. Långt före det skrivna ordet existerade så frodades det muntliga berättandet. Med ögon som drömskt stirrade in i lågorna satt människor runt eldarna om kvällen och lyssnade till byns ålderman eller ålderkvinna. Orden väckte inre bilder och stämningar till liv hos åhörarna. De fick höra berättelser från tidernas gryning, om hur stjärnorna en gång spreds ut över himlavalvet, om hur elefanten fick sin snabel, om hur det första fiskenätet uppstod, om hur det stora berget öster om byn en gång var gudarnas bostad...
Sedan urminnes tider har berättaren varit en förmedlare av sitt samhälles myter och historia.
Muntligt berättande är något vi alla i viss utsträckning ägnar oss åt. Redan som små barn börjar vi hitta på små berättelser och sen följer berättandet oss genom livet, exempelvis när vi berättar om hur vi haft det på jobbet. Eller när vi delar historier med varandra runt köksbordet. Detta är vardagsberättandet.
Men när jag här talar om muntligt berättande så är det främst i dess egenskap av en konstform. Scenberättandet. Det är en konstform besläktad med såväl litteratur som teater, men med sina egna unika kvaliteter och möjligheter.
Det muntliga scenberättandet rör sig i gränslandet mellan det inre och det yttre. Under berättartillfället finns en yttre scen där berättaren agerar med och genom sin fysiska närvaro, med rörelser och kroppsspråk, med klädsel, minspel, tonfall och rytm. Men denna fysiska närvaro syftar till att förstärka och dynamiskt samspela med den inre scen där berättelsen utspelas i fantasin och föreställningsförmågan hos varje enskild lyssnare.
Det muntliga berättandet föds i samspelet mellan berättaren, lyssnaren, platsen där berättandet äger rum samt givetvis - själva berättelsen. Berättaren kan ses som en länk mellan berättelsen och publiken. Varje berättartillfälle är unikt. Det finns inget exakt manus som berättaren följer till punkt och pricka, utan orden växer fram i mötet med lyssnarna och hämtar sin näring från stundens ingivelser och situationens och platsens möjligheter. Den intima kontakten mellan lyssnare och berättare är central för att berättandets magi skall träda fram och besjäla ögonblicket.
Den muntliga berättelsen bygger på det talade ordet men kan också lekfullt använda sig av element från andra kulturella uttrycksformer. I en berättarens verktygslåda kan vi hitta poesi, dans, sång, musik, kampkonst, bildskapande, skådespeleri och gyckleri.
Det muntliga berättandet i strikt mening syftar ofta på återberättandet av traditionellt material; myter, sagor, skrönor, sägner, legender, epos. Dessa berättelser har oftast sitt ursprung i en muntlig tradition och fastän de senare under historiens gång kanske blivit bevarade i skrift, så är det just i det muntliga framförandet som de verkligen kommer till sin rätt.
Myter och sagor för oss in i landskap som påminner om de nattliga drömmarnas, in i drömtiden. De för oss till en värld där sekvenser glider in i varandra och gestalter skiftar form, där livsfrågor koncentreras till symbolladdad essens, där relationer manifesteras i arketypiska mönster. Det är en värld där inte bara det mellanmänskliga bearbetas och utforskas, utan också vår relation till hela den tillvaro, hela det det vibrerande kosmos, som vi är en del av och som talar till oss genom våra sinnen.
"A story must be judged according to whether it makes sense. And making sense must here be understood in its most direct meaning: To make sense is to enliven the senses. A story that makes sense is one that stirs the senses from their slumber, one that opens the eyes and the ears to their real surroundings, turning the tongue to the actual tastes in the air and sending chills of recognition along the surface of the skin. To make sense is to release the body from the constraints imposed by outworn ways of speaking, and hence to renew and rejuvenate one´s felt awareness of the world. It is to make the senses wake up to where they are."
David Abram, The spell of the sensuous, 1996
|
